Stall Ardbeg

Alla inlägg den 30 januari 2015

Av Linda Calissendorff - 30 januari 2015 10:33

En vettig förklaring på hur de känns efter ett lopp som inte sluta som man vill eller hade tänk när man åker och ska starta...
Man känner igen sig trots de är i "vanliga" lopp man starta och inte stor loppen i Paris....samma känsla av ren tomhet efter och man önska man satsa på föda upp banan flugor eller nått annat man inte kan misslyckas med.... ;)


EN ÅKA-PÅ-SNYTING-BRANSCH
Jag hade Lutfi Kolgjini på tråden en kort stund i måndags.
Dagen efter Prix d'Amérique.
Dagen efter det svenska fiaskot.
Dagen ... efter.

Och han satt och åt lunch med sina söner, kvar i Paris, och jag frågade lite försiktigt om det ... var tomt. Ni vet, dessa månader av förberedelser, fokus på en enda sak, planen som man försökt följa, de uppbyggande loppen, resor fram och tillbaka, försök till formtopp, val av kusk, och så vidare och så vidare. Det blir mycket. Det blir väldigt mycket. Allt för att få allt optimalt. Med ett enda mål, mot en enda dag, en enda stund.


Månader av förberedelser. Kanske en hel karriärs dröm.
Sedan ett lopp på några få, futtiga minuter. Och väl där; ledning kort efter start. Ett hopp som spirar. En kort stund i ruset och tron och euforisk känsla av att ... det här kan kanske gå. Vi har chansen!
Och så till slut. En trött och slagen häst. Redan in i sista sväng. En placering långt, långt ner i resultatlistan.


En ballong som spricker. En dröm som går i kras. Allt jobb, all planering, all energi som försvinner i en blinkning i den kalla Parisluften. Pang! Som i folkets park när man gick i nionde klass och det var sista dansen och man hade laddat och spanat och längtat och hoppats, ja kanske just precis i flera månader, och så blev man ... bara stående där. I ett hörn i mörkret. Ensam. Den smärtan.


Precis som för alla de andra deltagande svenskarna där i söndags. Alla med samma drömmar. Samma förväntningar. Samma hopp.


Lutfi blev tyst i några sekunder.
Sedan sade han: "det var tomt första kvarten efter loppet. Nu är det lugnt".


Och fortsatte:
"Äh, det är bara att inse att vi håller på med en åka-på-snyting-bransch. Man stöter på dem hela tiden".


Med andemeningen: smällarna kommer, i travsporten kommer de ofta, de gör ont ett tag, men det är bara att resa sig.


Lättare sagt än gjort kan jag tycka. Jag hade nog inte stått ut. Jag är nog inte gjord för att bli travtränare. Om man säger så.
Men man måste nog. Annars så blir man inte långvarig i den här branschen.
För oftast förlorar man ju nämligen i travsporten. Man förlorar nästan hela tiden.
På gott och ont på nåt sätt. Det gör något med människorna i den. Jag tror det.

För man kämpar,tränar och sätter upp mål. Stiger upp i ottan i slask och regn och mörker, och man gör det året runt och alla med samma mål och drömmar fast kanske i olika nivåer ... drömmen att vinna just det där loppet.
Och hästarna, kompisarna, älsklingarna, dom blir sjuka, blir skadade, friska och sjuka igen, och så ska man ha poäng för att komma med i loppen, och så ska det laddas och stigas upp i ottan i slasket igen och så åker man på spår tolv och en galopperande konkurrent framför sig i starten eller en catchdriver som inte förstått och så 70 mil hem efter att ha ... förlorat.... igen!

Och så hem i natten och upp dagen efter i ottan i slasket igen. För nya mål. Nya lopp. Som troligen kommer att förloras.
Om man säger så här, och herre gud, det är klart att det finns tusen andra orsaker till att man blir just travtränare, men ännu en gång, om man säger så här: man begriper att det brister ibland där på lördagarna.

När tv kameran kommer. När frågan ställs. "Din häst vann, hör du ... hur känner du dig egentligen"?
Man kan inte annat än innerligt förstå den skakande, skvalpande, rossliga primalskriksrösten i svaret: "fan, det är det här man jobbar för".

När den äntligen kommer!
Triumfen,Segern,Framgången! :)

Triumfen i åka-på-snyting-branschen.


Jag ha lätt att bli pessimistisk efter motgångar de en av mina dåliga sidor är för tävlings inriktad så ha svårt att låta sån passera utan att analysera ihjäl mig....
Sen ha man lite prestations ångest då förra åren gick bra trots de häxa i flera lopp där med om man tänker efter men de tjäna fina pengar till stallet och man ha bara väntat på de ska slå tillbaka och de vet man att de ofta så gör så man bli samtidigt inte förvånad utan då tänker man på ett sjukt sätt -jaja de är nu man ska lära sig att inte ta nått för givet, utan de är ju små marginaler man blir 1 i ett lopp eller sist så är de ju de är så mycket som spela in so kusk,banans underlag, hästens form för dagen mm.mm så de å de vet man så väl om men ändå blir känslan av TOMHET i hela kroppen när de väl händer en så tråkig sak som tappsko i ett lopp man nästan räkna med att vara bland de 3 i mål....
Men tur man är tillbaka efter en dag mentalt igen så bara sätta nya mål och lopp i sikte och intala sig nästa gång vänder de! :)

Mulsta hoppa i går som 3:a tyvärr blev som osäker i just samma kurva som tidigare så de var ju trist då han kändes så pigg och rapp innan men så är han ju i mellanåt så bara ta nya tag med den mannen med som ändå knep en 7e plats och tog in 2100 kr till stallet.

Nu ska jag äta lunch på jobbet är trött i dag då man kom i säng kl 1 å upp kl 6 igen för ladda mot en ny arbets dag...

Ha en skön helg nu ni som är lediga! :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Väder

Väder Bjästabacken

Presentation


Välkommen och kika in i våran blogg som handla om vårt liv som amatör tränare och min kära sambo som är amatör kusk! =)

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards